Vem våldtog elvaåriga Mariam?

August 6, 2018

Att träffa kvinnor som genomlevt våldtäkter, misshandel och sexuella övergrepp är väldigt tungt. Att få skriva ner och återberätta deras historier i #UnderYtan är ansträngande och väcker starka känslor. Det väcker också ett minne jag bär på sedan min tid i Syrien.

I Syrien startade jag ett kulturellt och hälsofrämjande projekt för föräldralösa barn på ett barnhem. Under en aktivitet skulle barnen högläsa sina texter. Det märkliga var att flera skrev om våren och solen, trots att vi skulle skriva om rädslan och hur vi kan övervinna den. Obehaget började krypa under huden på mig när barnen som läste upp sina texter använde identiskt likadana fraser.

 

 

Jag hade anat att ledningen för barnhemmet – som brukade förbjuda mig att ta upp vissa ämnen – troligen hade beordrat barnen att skriva de här extra soliga texterna. Mina funderingar om ledningens inblandning avbröts av elvaåriga Mariam. Hon frågade om hon kunde slippa läsa, och i stället lämna sin text till mig. ”Berättelsen är hemlig” sa hon. Jag tog emot Mariams text och sa att texten ägs av den som har skrivit den, och om författaren vill göra sin röst hörd får hon själv bestämma i vilka sammanhang det skulle vara.

 

Dalal, den ansvariga som brukade vara med för att anteckna och övervaka, avslutade omedelbart aktiviteten. Barnen packade sina saker och började röra sig ut ur salen. Dalal beordrade Mariam att stanna kvar och jag skulle följa med till hennes kontor. Det värsta var inte utskällningen och anklagelserna om att jag fördärvade barns tankar, utan att Dalal krävde att få Mariams text. Hon insisterade och jag tog mod till mig och vägrade.

I taxin till mitt vanliga jobb läste jag Mariams text. Mariam skrev om rädslan. Hon skrev om sin rädsla för att bli våldtagen, igen. Lilla elvaåriga Mariam hade blivit våldtagen, men hon skulle i stället skriva om våren!

 

Jag försökte förgäves få träffa Mariam igen. Jag ville prata med henne och förstå vad det var som hade hänt henne. Jag ville veta vem som gjorde henne så illa. Barnhemmet fick jag aldrig mer besöka. Orosanmälan om barnen som far illa ledde till att jag i stället fick besöksförbud i ett område som sträckte sig två kilometer från barnhemmet.

Några år senare råkade jag träffa Mariam. Hon hade blivit omplacerad på ett annat barnhem och var nu femton år. Det var hon som kände igen mig. Vi kramades länge och sedan fick vi prata ordentligt.

 

Flickan berättade om några minnen av det hon genomlevt. Hon svarade snålt på mina frågor och vägrade namnge den som hade våldtagit henne. Mariam berättade också om skrivandet. ”Här river de inte mina texter. Jag skriver mest på nätterna.” Mariams texter var välskrivna, gripande och väldigt mörka. Mina erfarenheter med att jobba med barn hjälpte inte mig att hindra mina tårar medan Mariam läste ur sin dagbok.

 

Nu har det gått nio år sedan vi träffades senast. Mariams guldbruna ögon ropar på hjälp då och då. Jag vaknar darrande från mardrömmen. Det plågar mig att jag inte kunde hjälpa henne. Mardrömmen är verklighet. Det var inte bara Mariam som blev våldtagen, utan andra barn och kvinnor som utnyttjades sexuellt när de var barn.

Sexuella trakasserier sker inte bara på barnhemmen i Syrien. Inte bara i ett land som censurerar lärare, motarbetar nytänkande och tystar ner röster som kämpar för mänskliga rättigheter. Det sker här i Sverige.

 

Jag undrar hur kunde det bli så. Varför har vi skapat och bevarat tystnadskulturen i vår demokrati? Varför har vi inte jobbat bättre för att förhindra och förebygga sexuellt ofredande? Vi kan tyvärr inte ändra på det som har hänt vare sig Mariam eller andra pojkar och tjejer. Vi kommer inte heller alltid att kunna vara med våra barn för att skydda dem. Däremot är det vi som är ytterst ansvariga för deras säkerhet. Därför måste vi – utöver att skärpa lagstiftningen och höja skolpersonalens kunskapsnivå – lära dem om deras rättigheter och deras integritet.

 

Att utforska sexualiteten på ett värdigt sätt. Att respektera sina egna och andras kroppar. Att sätta gränser. Att våga säga och ta emot ett nej. Kan vi inte bestämma oss att göra det nu för att skydda våra barn från sexuella trakasserier, då är det hyckleri att prata om jämställdhet och barns rättigheter överhuvudtaget!

 

Galaxia Wallin

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Senaste inlägg
Please reload

Arkiv
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square