#JagVittnar, ett MeToo- upprop för ex Jehovas Vittne

April 15, 2019

 

 

Vi är de som blivit utsatta för sektförtryck och sexuella trakasserier och övergrepp. När vi vågade berätta blev vi inte trodda och skickades hem med råd om att be, läsa bibeln och missionera ännu mer. När vi insisterade och berättade ännu en gång blev vi uteslutna, utfrysta och kollektivt bestraffade. Ingen ville lyssna på oss eller tala med oss. 

 

Sedan MeToo drog igång såg vi hur andra kvinnor trädde fram och gjorde sina röster hörda. Medan vi i vår ensamhet kände skuld och skam. Vår sekt har kapat våra vägar till samhället. Vi fick inte anmäla till myndigheter eller beblanda oss med utomstående om det inte var för att försöka värva nya medlemmar till organisationen. Vi förblev osynliga före och under #MeToo. Vi var vana vid att inte räkna med samhällets stöd och samhället räknade inte heller med oss, som om vi inte finns. Men nu har vi fått nog och vill höja rösten och tala ut. 

 

Vi vill att samhället hjälper oss att bryta tystnadskulturen som omgärdar sexuella övergrepp och pedofili bland Jehovas vittnen. Vi hoppas att ni ser och lyssnar på oss. Vi hoppas att ni hör på de barn som drabbats och än idag drabbas. Låt aldrig religion kidnappa våra barns barndom och skada deras hälsa såsom den gjorde med oss. Lyssna och hjälp oss nu!


 

 

 

 

Vittnesmål:

 

 

#1

 

"Det ligger långt inne att berätta om det som hänt mig. Det är så tungt att gräva upp det gamla. Fast egentligen så är det närvarande i mitt liv hela tiden. Det har satt sina spår och påverkat mig och påverkar mig än idag.

 

Det började när jag var nio år gammal då en ung man tog sig friheten att förstöra min barndom. Jag har svårt att räkna hur många gångar han förgrep sig på mig. Övergreppen pågick under tre år och trappades upp ju äldre jag blev.

 

Han var sex år äldre än mig och var stor och fysiskt stark. Han var döpt och ansågs vara väldigt ”duktig” i församlingen jag växte upp i. Han fick sköta teknik och ljud på mötena och sådana uppdrag tilldelades bara de allra duktigaste.

 

Min familj brukade umgås med hans familj. Han hade en lillasyster i min ålder. Vi umgicks på helger och åkte på semestrar ihop. Han hade många tillfällen att undersöka min lilla kropp. Jag kommer fortfarande ihåg hur han låste in mig i ett rum, brottade ner mig, höll fast mig hårt, tafsade, juckade och stönade.

 

På somrarna brukade vi åka på aktivtiter med andra ungdomar från församlingen. Han var en av de som var med. En gång medan vi badade tillsammans så såg två andra tjejer hur han höll fast mig i vattnet och tafsade innanför baddräkten. Tjejerna var kusiner och cirka två eller tre år äldre än jag. Jag blev chockad när de frågade mig om han brukade tafsa på mig också. Jag förstod då att han även hade gjort det mot dem. Det var första gången jag vågade berätta för någon. Jag skämdes mycket över vad som försiggick. Det kändes som att det var mitt fel. Vi blev lärda i våra bibelstudier varje dag att allt som har med sex att göra innan äktenskapet är en synd och om man syndar i Guds ögon så är man dödsdömd i Harmageddon.

 

Ibland funderade jag på att berätta men den tanken varade inte särskilt längre. Jag såg på nära håll hur de som vågade berätta blev uteslutna och hur illa de behandlades.

 

Det blev mer påtagligt när en av tjejkusinerna, som bevittnade hur killen som tafsade på mig vid stranden, ville döpa sig. Äldstebröderna gick igenom sina dopfrågor med henne och sedan satt hon själv med en av dem. Hon kände att hon kunde lita på denna äldstebroder så hon berättade för honom om övergreppen hon blivit utsatt för. Det var som en slags ”bikt” men också ett rop på hjälp men äldstebrodern reagerade inte. Det svaret hon fick av honom var: ”det är sånt tonårspojkar gör, det är en fas, det går över”. Denna äldstebroder var farbror till förövaren. Det ser ofta ut så i mindre församlingar i mindre städer i Mellansverige, många är släkt med varandra. Äldstebrodern verkade inte bekymrad över att hans brorson sexuellt utnyttjade denna flicka som var ett barn. Han skulle tydligen inte bry sig om jag eller de andra heller som drabbats skulle berätta om vad som hänt.

 

När hon berättade detta för mig tvivlade jag inte längre på att det inte skulle hjälpa om jag berättade. Tvärtom, det skulle kanske skada mig ännu mer. Så jag hade inte längre några tankar på att jag skulle berätta eller försöka stå emot galenskapen som skyddar förövaren. Så jag höll tyst. Jag bara höll tyst"

 

 

#2

 

Det började med en svårdefinierad känsla. En känsla som känns i pannan. Nästan som att kallsvettas eller ha feber. Första gången jag minns att jag hade den känslan var jag 4-5 år gammal när en kille på förskolan frågade chans på mig.

Min mamma kallade den känslan för mitt ”Dåliga samvete”!

 

Att i så ung ålder låta mig tro att mitt dåliga samvete var min primära, starkaste och viktigaste känsla var förödande för mig. Som vuxen vet jag ju att det inte var det jag kände. Jag fick inte dåligt samvete för att en femårig grabb frågade chans på mig. Men när så mycket sexualiseras så tidigt i livet och dessutom kopplas ihop med dåligt samvete och ett krav på förlåtelse från gud, då har man bäddat för problem.

 

När jag var tretton år gammal bestämde mina föräldrar att jag som äldsta barnet i familjen borde döpa mig. Jag kan inte säga att de tvingade mig men jag såg inte att jag hade något annat val heller. Jag visste mycket väl att jag som storasyster borde föregå med gott exempel.

Jag visste också att just den handlingen var definitiv. Om jag någonsin skulle bestämma mig för att lämna Jehovas Vittnen skulle jag förlora min familj på köpet. Vad gör en sån insikt med en 13-åring? Det har jag många gånger funderat på. Hur kan man som förälder tvinga sitt barn att ta ett sånt beslut med en sådan klausul?

 

Processen som följer när man har bestämt sig för dop är inte helt smärtfri. Litteratur måste läsas in och skriftliga och muntliga förhör genomföras innan man blir godkänd. De muntliga förhören genomfördes i mitt fall av en äldste som kom hem till oss. Han fick sitta själv med mig i ett rum och ställa sina frågor. Egentligen var det inte egna, påhittade frågor han skulle ställa men han gick utanför ramen kan jag säga.

 

Några av frågorna han ställde handlade om min sexualitet. Om jag uppfattade mig som en sexuellt aktiv person. Om jag drömde drömmar med sexuellt innehåll. Om jag onanerade och i så fall hur jag gjorde det och vad jag tänkte på. Frågorna kring det var många och jag var jag tvungen att svara på alla dessa frågor. Jag fick en konstig magkänsla. Jag fick ont i huvudet och i magen. Men jag berättade inte för någon. Jag kände att jag har syndat och gjorde fel.

 

Efter dopet fortsatte denna man ha kontakt med min familj. Helt plötsligt var han min pappas bästa vän och passande nog behövde hans familj barnvakt. Det blev jag som fick passa deras ettåriga dotter, två gånger i veckan, hemma hos dem. I tre års tid fanns denna man i mitt liv.

 

Det började med att han tog emot mig med fika och behandlade mig som en vuxen. När vi satt och fikade ville han prata mer om frågorna han tidigare ställt. Om jag onanerade och om jag tog på mig själv osv. Lite längre fram tog han emot mig med öppen badrock direkt efter att han kommit ut från duschen. Han ville massera mig med olika instrument som han sa att jag skulle utvärdera innan han visade dem för sin fru.

 

Eftersom han var pappas bästa kompis var han hemma hos oss de kvällar jag inte var hos dem. I tre år fanns han intensivt i mitt liv. I tre år höll jag tyst och trodde att det var fel på mig. Att jag var en sexuell varelse som inte kunde sätta några gränser. Det var de orden han använde.

 

Till slut kunde jag inte hålla ihop längre. Det syntes på mig hur krossad jag var. På en rak fråga som min mamma ställde gav jag ett rakt svar och berättade allt som pågick. Mina föräldrar förklarade då för mig att det inte var någon idé att polisanmäla honom eftersom det inte fanns några bevis. Däremot skulle församlingens dömande kommitté ta tag i fallet och se till att han fick sitt straff. Riktigt så enkelt var det dock inte.

 

Jag fick utan mina föräldrars närvaro sitta och berätta för flera äldstebröder vad denna man hade gjort mot mig. Alla detaljer ville dem också veta. Deras frågor var inte enklare än själva övergreppen jag fick genomlida. Dessa äldstebröder var pappor till mina egna kompisar!

Eftersom jag vägrade sitta i samma rum som förövaren för att de skulle kunna höra bådas versioner samtidigt, och eftersom det inte fanns några vittnen, så kunde de inte gå vidare med fallet. Mitt ord stod mot hans, och hans ord vägde tyngre.

 

Jag fick stå ut med att se honom på podiet predika vecka efter vecka. Jag fick också stå ut med att mina kompisars pappor visste vad han gjort och hur han hade rört vid mig. Jag fick också leva med att mina föräldrar inte gjorde något mer åt saken utan bad mig lägga min förtröstan på Gud

Men tron på Gud kunde inte hjälpa mig. Jag mådde bara sämre med tiden. Enligt andra i församlingen berodde det på att min tro inte var stark nog.

 

Flera år senare, efter misslyckat äktenskap med psykisk och fysisk misshandel, lyckades jag till slut frigöra mig själv. Precis som jag visste redan när jag var tretton år gammal så försvann min familj från mitt liv. Det jag inte trodde när jag var tretton var att jag skulle klara mig ändå trots minimal förståelse från samhället runt omkring mig. Jag har blivit ensam och utesluten men detta pris var nödvändigt att betala"

 

#3

 

”Jag var tretton när jag skulle döpas. Inför dopet fick jag träffa en äldstebroder som förhörde mig för att se om jag hade pluggat på ordentligt. Hans frågor handlade om min sexualitet. En trettonårings sexualitet. De tre åren som följde barnpassade jag hans barn och han fick chansen utforskade min sexualitet. När jag inte orkade vara tyst berättade jag detta för mina föräldrar. Jag fick vittna i en intern rättegång där mitt ord stod mot hans.”

 

#4

 

”Det var en söndag. Jag steg in i Rikets sal med bultande hjärta av ren panikångest. Mitt brott var att jag hade hälsat på min pojkvän fastän jag visste att det är strikt förbjudet för en tjej och en kille att träffas ensamma inom sekten. Ett par som dejtar oavsett ålder ska alltid ha en tredje person som förkläde i deras närhet. Fylld av skam och skuldkänslor satte jag mig ner vid bordet framför de tre allvarliga äldstebröderna för en rättegång som skulle avgöra mitt öde. Dömande kommitté kallas det för. Förhöret började. Detaljer efterfrågades. Bröderna ansåg att jag borde förstå att om en kvinna träffar en man ensam så är det uppenbart att mannen vill ha sex. Jag befanns skyldig till att ha begått en grov synd fastän jag hade blivit våldtagen. Våldtäkten var mitt eget fel. Istället för att få stöd och tröst blev jag bestraffad. Tisdagen därpå lästes det upp för församlingsmedlemmarna att de hädanefter inte fick hälsa på mig. Därefter behandlas jag som luft på order av de äldstebröderna. Uteslutning slapp jag undan tack vare min gråt och mitt vädjande om förlåtelse”

#5

 

"En litet barn i vår familj utnyttjades sexuellt av sin pappa. Till slut berättade barnet  för sin mamma och andra i omgivningen. Mamman och familjen kontaktade inte polisen utan vände sig till äldstebröderna som i sin tur inte gjorde något åt saken eftersom pappan nekade och det inte fanns två ögonvittnen som kunde förstärka fyraåringens berättelse"

 

#6

 

"Jag berättade om våldtäkter och pedofiler i församlingen och stötte därefter på enormt motstånd. Jag var en frånskild mamma och blev utfrusen av både ledningen och församlingsmedlemmar. Äldstebröderna drev sin egen ”rättegång” mot mig men jag överklagade för att beskydda mina tre små barn men det slutade med att jag blev utesluten. Tyvärr var två pedofiler mer värdefulla än alla deras offer"


Flera vittnesmål kommer att publiceras inom kort!

Galaxia Wallin 

Initiativtagare till uppropet #JagVittnar 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Senaste inlägg
Please reload

Arkiv
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square